Datorn startade och skärmen flimrade upp. Hur i helskotta fick vi kontakt med varandra innan Internet?? Men, ursäkta mig, jag skall först berätta vem jag är och varför jag skrivit det du börjat läsa. Jag är en normal kille på drygt 30 som livet tufsat till med törnar och förgyllt med ljuva upplevelser. Jag är undergiven. Sexuellt undergiven. Jag har inte alltid varit det och jag skall inte trötta dig med att berätta varför jag är det. Jag bara är det och jag har accepterat min läggning sedan flera år tillbaka. Inte så att jag inte kan njuta av "vanligt" sex också, det kan jag, men det intresserar mig inte längre. Jag är undergiven. Punkt slut! Jo, jag har betalat för att bli förnedrad av en professionell Domina. Men efter det sökte jag någonting mera än förnedringen. Det var då jag bestämde mig för att på allvar söka efter en Dominant kvinna som jag kunde vara undergiven mot och ha en ömsesidig känslomässig relation med. Efter ett tag insåg jag att jag var långtifrån ensam att söka och att det gick minst ett gross undergivna män på en Dominant kvinna. Det var svårt att hitta någon för att sammanfatta det hela. Det kändes som ett fullständigt vettlöst projekt som bara skulle leda till att åren gick utan någon utsikt till resultat. Eller hur? Men så var det inte och är det inte och resan blev så annorlunda mot vad jag föreställt mig i mina fantasier. Jag har upplevt både fysisk och känslomässig smärta och njutning på vägen. Det är det jag vill berätta för dig. Inte för att jag tror att jag är en stor författare eller att jag har ett budskap med det jag skriver, eller ens att det är bra. Men det är en historia jag vill berätta för att jag på sätt och vis tycker den är viktigt. För mig och förhoppningsvis för andra. Kanske dig.
* Som sagt, hur i helskotta fick vi kontakt med varandra innan Internet? Inte vet jag. Idag finns det kontaktsiter, communitys och klubbar. Vi kan nå likasinnade runt hela jorden (nästan i varje fall). Vi kan titta på bilder och läsa noveller. Chatta och skicka mail. Sätta in kontaktannonser och svara på kontaktannonser. Det var precis det jag gjorde. Svarade och svarade. Ingen respons. Efter ett tag insåg jag att jag var tvungen att svara så snabbt som möjligt efter att en Dominant kvinna satt in sin annons. Efter bara några timmar var det så många svar att jag förstod att Hon, om det nu var en Hon som satt in annonsen, aldrig skulle läsa mitt svar. Men jag fann på motmedel.
Jag började föra anteckningar om när på dygnet annonserna publicerades och vilken dag. Och se! Efter ett tag lyckades jag hitta ett ganska tillförlitligt mönster i publiceringarna. Det intressanta var att det inte heller varierade speciellt mycket mellan de olika kontaktsiterna. Så jag började anpassa min bevakning efter mönstret jag upptäckt. Det innebar också att jag faktiskt började få ett och annat svar. Men då kom nästa problem. Hur kunde jag veta om det verkligen var en hon som satt in annonsen? Hur skulle jag veta att personen var seriös? För jag var otroligt seriös i mitt sökande. Jag studerade annonser från undergivna män som faktiskt fått ett eller annat svar. Jag började lära mig hur en annons skall formuleras och jag lärde mig från de svar jag formulerade. Det tog lång tid att komma underfund med detta. Månader av surfande och kartläggning. Men jag hade ett mål. Jag ville träffa någon och det skulle jag rätta mitt övriga liv efter. Så här i efterhand kan jag skratta åt mig själv över hur seriös och tråkig jag måste ha framstått.
Det var inte förrän jag vågade vara mig själv och skriva rakt på sak vad jag ville och letade efter som det vände. Men att jag var på rätt väg och jag faktiskt tillslut hittade någon, visste jag inte om förrän det var för sent.
Och det är det som den här historien egentligen handlar om.
Den där kvällen gick jag direkt till den första kontaksiten där jag dels hade en egen annons inne och dels hade svarat på en. Inga svar och tomt i brevlådan. Jag gick till nästa och där hade jag faktiskt fått ett svar på en annons jag svarat på. Jag kommer fortfarande ihåg texten: "Stark oberoende Kvinna söker undergiven man". Ingenting mera. Den som satt in annonsen hade fått 43 svar inom ett dygn och jag visste att jag varit en av dom första att svara. Kvickt hade jag kopierat mitt färdigskrivna introduktionsbrev och skickat som svar.
Med svettiga fingrar klickade jag på rubriken "Tack för Ditt intresse" och förhoppningen försvann fortare än en löning ur mitt hjärta. Det var nog ingenting annat än ett artigt svar om att "Tack för Ditt intresse men...".
Svaret kom upp på skärmen.
Det var ett kort svar. Någonting i stil med att "Tack för Ditt långa och trevliga mail. Det är inte ofta man blir bortskämd med artiga och välskrivna mail som svar på sin annons. Du har fångat mitt intresse och jag vill gå vidare." Under det stod ett mobilnummer och en tid då jag kunde ringa. Så här nära hade jag aldrig kommit förut! Men den första glädjen blandades snabbt upp av minnen av alla de besvikelser jag upplevt innan. Jo, jag hade fått mobilnummer förut. Men de samtalen hade inte givit mig någonting annat än ångest över att jag avslöjat mitt eget telefonnummer. Så jag hade skaffat mig ett extra kontantkort. På det sättet kunde jag ta kontakt utan att behöva avslöja mig. När jag ville prata bytte jag bara simkort i telefonen och när jag pratat klart bytte jag tillbaka igen.
Visserligen kostade det en slant, men jag tyckte att det var värt varenda öre.
Tiden jag blivit anvisad att ringa var på onsdag mellan 19-20. Samma kväll avbokade jag krogbesöket jag planerat med ett par polare.
Tisdag och onsdag masade sig fram. Jag tittade genom annonserna och följde med som vanligt på Internet under de här dagarna, men allt jag kunde tänka på var onsdagskvällen. Jag var konstant upphetsad och var inte speciellt koncentrerad varken på arbetet eller hemma. På tisdagskvällen när jag hade ett par kompisar på middag. Onsdagen segade och efter jobbet stack jag till simhallen och crawlade ursinnigt mina 1000 meter bara för att kunna få känna mig avslappnad.
De andra annonserna intresserade mig inte längre. Någonstans långt ner i mitt undermedvetna visste jag att jag hade hamnat rätt och att personen som givit mig sitt mobilnummer var den jag hade väntat på.
Det låter kanske som en efterkonstruktion, men det var faktiskt det jag kände.
Under flera år hade jag letat och letat, svarat och svarat, annonserat och annonserat och aldrig hade jag känt att det faktiskt var rätt. Hur kunde jag då göra det bara med det korta svaret jag fick, undrar du? Det kan jag inte svara på. Men en sak har jag lärt mig och det är att alltid följa sin intuition, hur fel det än kan kännas.
Min intuition sitter i min magkänsla och det kändes helt rätt denna gången. Jag kom hem vid halv sju, packade upp simgrejjorna, kollade posten och vattnade blommorna medan jag väntade på att klockan skulle bli sju. Men sedan ville jag inte ringa precis klockan sju utan beslöt att vänta till kvart över. Att uppfattas som för ivrig är en säker väg rakt in i en återvändsgränd. Så bytte jag simkort i telefonen, satte mig i soffan, kollade saldot på kortet, drog ett djupt andetag och slog numret.
Det gick fram 5 signaler innan någon svarade i andra änden.
- Jeanette.
Det var definitivt en kvinnlig röst. Lite mörk kanske, men mycket sensuell.
- Godkväll. Det här är Rikard som svarade på din annons. Jag skulle ringa ikväll vid den här tiden.
- Nej men hej på dig! Vänta lite...jag skall bara skruva ner tv:n.
Hon lade ifrån sig luren och jag hörde tv-ljudet försvinna i bakgrunden och stegen när hon återvände.
- Så där ja. Vad trevligt att du ringde.
Jag var så nervös att jag knappt kunde hålla i telefonen där jag satt i soffan.
- Är du nervös? - Lite spänd bara, men det går väl över om en stund.
- Det tror jag säkert. Först vill jag att du skall veta att ditt mail var det mest personliga och trevliga av alla mail jag orkat läsa igenom. Jag vill att du skall veta det. Vad som än händer med dig och mig så är jag övertygad om att du tillslut kommer att få kontakt med någon.
- Tack, det var trevligt att höra att du tyckte om det jag skrev.
- Jag tyckte om det därför att det var personligt och uppriktigt. Och det viktigaste var att du inte hade en önskelista på vad du gillade och inte gillade. Det var det jag föll för. Nu skall jag ställa en fråga till dig. Skall det här utveckla sig till något bra i längden måste vi båda vara helt öppna och ärliga från början, annars kommer det inte att fungera. Ok? - Ok.
Min vänstra hand darrade okontrollerat.
- Rikard. Var bor du någonstans? Jag vill inte ha din adress utan bara vilken stad eller i närheten av vilken stad du bor.
- Jag bor i Enköping.
- Tack. Då kommer avståndet inte att bli några problem tror jag. Nästa fråga är om du är gift, sambo eller har en flick eller pojkvän? - Jag är singel och har inte något förhållande.
Sedan rann allting ur mig. Vem jag var, varför jag var den jag var, vad jag innerst inne ville. Jeanette uppmuntrade mig att prata om mig själv och efteråt insåg jag att hon var proffs på att få människor att känna sig trygga i hennes närhet. Vi pratade i över en timme och efter en stund kände jag mig helt lugn.
Det var precis som att sitta och prata med en gammal kompis man inte träffat på flera år. Men hon berättade nästan ingenting om sig själv mer än att hon var runt 40, ensamstående utan barn och hade ett jobb hon trivdes med. Sedan blev jag medveten om att den stora frågan skulle komma och att det inte var jag som fick ta det initiativet.
- Rikard. Det har varit väldigt trevligt att prata med dig och läsa ditt mail.
Men skall vi fortsätta till nästa nivå måste du bevisa för mig att du menar allvar med det du skrivit till mig och det du berättat för mig ikväll. Det är inte något test, utan en bekräftelse och vårat första steg tillsammans. Jag är en "one man woman" och håller inte på med flera personer samtidigt. Nu är det du och jag. Och här är punkten där du måste börja släppa över kontroll till mig. Jag har avsiktligt inte berättat speciellt mycket om mig själv för dig. Du vet inte ens hur jag ser ut och jag vet inte hur du ser ut. Så om du vill gå vidare har jag två uppgifter till dig. Om du accepterar dom blir jag glad för du verkar vara en trevlig kille. Om du inte gör det så får vi fortsätta att leta båda två. Eller hur? Jag var tvungen att fukta munnen med tungan innan jag kunde svara.
- Det håller jag med om. Vad är det du vill att jag skall göra? - För det första skall du skicka mig ett foto där jag kan se ditt ansikte. När du skickat det till mig får du ett mail från mig med instruktioner.
- Ok. Då skickar jag ett kort.
Sedan avslutade vi vårt första samtal och jag fick en ny mailadress av Jeanette.
Jag skickade omedelbart ett lagom suddigt inscannat foto till den nya mailadressen jeanette.carlsson@telia.com. Jag gick i ett lyckorus på torsdagen och när jag kom hem på fredagskvällen låg där ett mail till mig från Jeanette Carlsson.